En ensam mans tankar

   En ofattbar sorg har drabbat oss. Alla drabbas vi förr eller senare. Vi står där inför den döde. Någon sade till mig: Det är inte den som jag levde med, det är någon annan. Då tänkte jag; Det kanske är rätt. Men den som vi har älskat och litat på är inte där utan har flyttat någon annanstans, mot det ofattbara. Genom död till liv, liksom vetekornet.

   Vetenskapen har lagt ner miljarder för att komma fram till det samma som står i 1:a Mosebok: Först kom ljus, sedan vatten - fåglar - fiskar - däggdjur och till sist människan. Om någon tvivlar så måste det ändå vara någon som satte igång Big Bang och den välordnade värld, som vi håller på att förstöra. Jesus säger: Kom till mig så skall jag ge dig ro. Jag tror så. Jag har fått leva ett långt liv. Mycket tid har jag lagt ner på astt tänka på det förgångna. Det sägs att sådana lever två gånger, kanhända är det så. En människa har alltid något att berätta. Det har fascinerat mig. Om många livsöden har jag berättat. Några människor har berättat om övernaturliga händelser och sett sådant som inte tillhör denna världen. Jag har inte sett något sådant, ändå har jag i hela mitt liv gått i mörka djurstallar, i mörker, regn och blåst. Däremot har jag vid trösknig, höskörd eller sädens bärgning förnummit röster från en tid då vi var många och framtiden ljus och klar. Då känner jag tacksamhet.

   Jag vill dock berätta om en händelse som är svår att förklara. Mina båda systrar var med och kan intyga att det är sanning. Våra föräldrar, som var affärsmän, hade en våning i staden, i anslutning till affären som min mor drev. Jag hade mitt rum intill föräldrarnas sovrum för jag var mörkrädd när jag var liten. I ett rum lite längre bort låg mina systrar. I hemmet fanns det en del bestämda ordningsregler, bl a att inte ringa telefonsamtal före åtta på morgonen och inte efter nio på kvällen. Telefoncentralen var på den tiden bemannad.

   Året var 1936, en morgon i slutet av maj. Solen strilade in genom Linnégatans lövträd. Jag ville inte ha rullgardinerna neddragna om natten. I ventilen uppe på väggen, där gallret tydligen var sönder, hade ett par fåglar slagit sig ner. De kvittrade så ljuvligt. En pendyl på ett skåp framför mig visade strax efter halv sju och jag tänkte att ännu är det god tid innan jag måste gå upp. Det var alldeles tyst i huset och även ute på gatan. Plötsligt bröt tystnaden av en ilsken lång telefonsignal. Klockan visade kvart före sju. Min mor, något sömndrucken, undrade vem som ringer så här dags. En ny lång signal. Far skyndade in på kontoret och svarade. Efter någon minut kom han tillbaka, nästan lite tagen. Mor frågade vem det var. Han svarade inte. I nästa ögonblick ringde det igen, en lång signal

- Skall du inte gå och svara?

- Det kan du göra.

En ny, lång signal. Mor skyndade iväg och jag efter. En grov röst hördes, men det gick inte att höra vad han sa.

- Vem är ni? Försök att tala tydligt! Rösten tystnade. Mor ringde genast upp telefoncentralen. Där svarade vakthavande telefonfröken att ingen hade ringt det telefonnumret, den senaste timmen. Hon hade vakten från klockan sex och tillade att ingen i Växjö överhuvudtaget hade ringt den senaste timmen

   Strax efter åtta ringde arrendatorn på Marklanda gård och meddelade att den gamle f.d. förmannen Johannes dog kvart i sju på morgonen. Hur tydde föräldrarna händelsen? Johannes hade efter en femtioårig tjänst av grevinnan Sigrid Leijonhufvud erhållit rätten till bostad och vedbrand i sin livstid. Legatet omfattade inte hustrun Sara. Min mor tydde händelsen så att Johannes ringde för att ordna för sin hustru. Men han hade aldrig talat i telefon förut. Vad min far tänkte avslöjade han aldrig. Sara bodde kvar de fyra år hon hade kvar att leva, vårdad av sin dotter.

   Över en sorg reagerar man olika. En hårt drabbad skriver:

Nu är jag lugn, väntar mig intet mer

över mitt hjärtas öde region

sjönk den välsignade sorglösheten

och inte ens vilja äga en illusion

               /Fernando Persson.

Men jag vill inte tänka så, utan framåt och uppåt En skogsarbetare utan större skolning men född med en poetisk ådra får me en dikt avsluta mina tankar

Jag vet ej vem som bor där

som ljuset kommer ifrån

långt bortom vårens kullar

och höstens bruna strån.

Men det har ändå varit

ett tecken och ett spår
-Sven Gustav Nilsson