Nedstående skrev jag igår kväll....


Okej, livet rullar verkligen…

I morse kände vi att det var slut för lilla Venus, hon mådde så dåligt, svarade inte på behandling så vi ringde efter veterinären och bad honom komma (Öja-Malin, Martin Bocec, en sak kan han i alla fall, eller hur), vid 16-tiden kom han, vi (Rolf och mamma) ledde ned henne i trädgården, där hon gått så många somrar och betat, där vi plockat hennes äpplen varje höst, där jag som yngre och vildare red henne zick-zack mellan träden, där Gustav ridit henne de första gångerna…

Venus var alldeles cool-lugn, ställde sig för att beta, veterinären gick fram och bara knäppte av, de tog bara en sekund. Vi valde själva slaktmask istället för avlivningvätska, Venus är den stickräddaste jag någonsin träffat, som om hon slapp uppleva ett sista stick så var det värt det. Venus är ju inte särskilt stor, så lätt rullade vi över henne i skopan till hjullastaren, hon får ligga där tills graven är grävd imorgon.

Jag var 10 år när hon flyttade till Marklanda, jag minns som igår när jag satt på ladugårdsbacken och väntade på hästlastbilen och Venus. Venus kommer alltid att vara den svåraste häst jag ridit, trots att vi fick så många år tillsammans, så hade Venus MEST VILJA, MEST FART, MEST AV DET MESTA, fast hon var minst, hon fick smeknamnet Litla-vilda-oda-raudka. Jag red henne i vår nya sadel, handgjord av Thórir Steindórsson, den var inte alldeles ny, vi köpte den av Sofia Ripe men den hade inte passat hennes häst har jag för mig, sadeln hänger än idag ute i stallet. Jag var inte längre än kåporna på sadeln, men red som en virvelvind gjorde vi ändå, jag tror vi var ökända på Geysirs långritter, vilt sken var bara en bonus, likaså trilla av. Det gjorde jag för jämnan och Venus stannande alltid samma sekund som jag flög. Jag vet inte hur många kurser vi gått på eller tävlingar, men jag har kvar alla domarkommentarer. Vi låg ofta först i uttagningen (på den tiden red man alltid ensam på banan i uttagningen) med så kunde jag inte hålla henne i finalen, jag vet inte hur många tredjeplaceringar vi har. Dessutom så alla år, hela tiden när man red henne så ”viftade hon med överläppen”, som en myrslok, syns på alla ridbilder. Likaså varje gång man använde skänkeln, slog hon med svansen.

Jag vet inte om jag kan säga att hon lärt så många att rida, hon och jag växte ju ihop och utvecklades, många fick lära sig ”tänka före och använda förhållande hjälper”. Jag älskade att rida henne, Rolf likaså, han red henne sista åren som pensionär, sista tävlingen, några vintrar sedan fick hon 5,50 i tölt, bra avslutning tycker jag! I alla fall är det många som njutit av hennes underbara vilja, stora steg, massor av lyft samt egna lynne!

När jag säger att livet rullar fast man ibland tycker att händelserna är för många, igår kväll ringde Ingela som äger Júlia Vórsol tillsammans med sin mamma Angelica, Júlia är till salu-var  till salu, hon ska flytta hem till Marklanda igen och axla sin mors mantel och bli familjens nya ridhäst! På www.lenstad.nu kan man se bilder på henne. Vi har även föreslagit att vi gärna ta Milla på foder i 1-2 år.

Brá är i Helsingborg, hon blev inte bättre, hon har lätt fång fram och ska få komma hem imorgon, Sara ska åka ner på undersökning (vi vågar inte annat), är lite i ett bakben i ridningen, så vi vill kolla upp henne för säkerhets skull.

På alla dessa år har vi inte haft mer än ett par kolikfall, ngn liten sårskada, en patella och denna vinter hopar sig allt!

Vågar jag skriva att katten, Kisimá har öroninflammation?

Imorgon operaras Hannes, vinden viner utanför huset och vi väntar 25 cm nysnö, äntligen får jag testa AWD på nya bilen imorgon när jag kör Hannes!

Förresten, är det någon som kan tänka sig vara hundvakt första veckan i april???? Vore väldigt tacksam!