20.46
Vilken låååång dag, men på många sätt givande.
Bebisen i magen har igår och idag varit mycket tröttare än vanligt, så i morse åkte jag in för undersökning, först mödravården sedan förlossningen, men efter många provtagningar och kontroller så verkar allt lugnt och jah ska inte in förrän på måndag igen.
Tack Charlotte för att du tog hand om hundar och valpar... tuuuuuusen tack hela familjen på Ledet som tog hand om Lilja, Ni är alla värdefulla vänner!

Iallafall så spenderade jag en hel del tid i dagrummet på BB, där träffade jag först en utländsk kvinna, vi hälsade och hon med enstaka svenska ord berättade att hon alldeles snart skulle in med sin väninna som skulle göra kejsarsnitt. Efter en stund kom en annan utlänsk kvinna, hon väntade på sin väninna som precis fött barn, sitt första, en flicka... tiden gick och eftersom vi var ensamma i rummet så började vi "småspråka", ja det blev enstaka svenska ord, engelska ord och teckenspråk. Iallafall så hade de flytt från något land i öst efter att väninnans man blivit mördad i april månad och nu var bebisen född.... glädje och sorg på samma gång...
Sedan gick hon till sin väninnan och första kvinnan kom tillbaka, hon berättade att det hade fötts en flicka. Hon pratade okej engelska. Hon hade flytt från Afganistan, var utbildad lärare och Talibanerna försökte döda henne och hennes man som var stolt över sin akademiska fru hade fruktansvärda problem med att hans familj inte kunde acceptera detta. Iallafall hade hon flytt till Sverige för fyra månader sedan och visste inte vart hennes fem barn och make befann sig i världen. Nu hade hon hamnat i Lenhovda, utan en enda ägodel, inte ett foto på sina barn ens, visste inte ens om de lever. Hennes väninna hade också flytt från Afganistan för ett år sedan dock med sin familj, hon hade stöttat henne under förlossningen, hennes giftermål var arrangerat av föräldrarna och maken var 30 år äldre. Hon bjöd med mig in på förlossningssalen och jag fick se den lilla alldeles nyfödda bebisen "Lilly".

Livsöden, alla bloggläsare! Jag sitter här och tänker på min nyfunna vän, vi har bytt telefonnummer, hon har levt under talibanernas hot, iklädd burka, någonstans i världens finns hennes älskade make och fem barn mellan 5 och 15 år.... är det inte sådant vi bara ser på tv?
Vi sitter med våra fina saker, fotoalbum, familj, vänner.... vilket hon också gjorde en gång i tiden... idag har hon bara minnet-vilket ingen kan ta ifrån henne! Så har hon hoppet, att återförenas med sin familj!